Network Menu

När berget kom till Muhammed

[Den här artikeln skrevs av Carin Coleridge i samband med SWEA Arizonas 20-årsjubileum 2006, och publicerades i jubileumsnumret av SWEA Arizonas blad samma år.]

Text: Carin Coleridge

1989 blev jag ganska så hastigt och lustigt vald till ordförande i vår unga SWEA-avdelning med ett 50-tal medlemmar, om jag inte minns fel. Detta innebar att jag reste till ett ISM (Internationella styrelsemöte) i New York och sedan ett i San Francisco. På den tiden hölls ISM varje år, och då i USA. Det fanns inte så många avdelningar i resten av världen.

Carlyle Hotel, Madison Avenue Entrance, New York City

Carlyle Hotel, Madison Avenue Entrance, New York City
(Creative Commons from Brick & Cornice

Jag har många glada minnen från New York-mötet. Jag delade rum med Harriet Garrelick, som jag mindes som skådespelerska från min uppväxt i Sverige. Hon bor i Los Angeles och hade mycket roligt att berätta om svenskkolonin i Hollywood. Jag minns speciellt ett fnissigt tåg av Sweor genom New York, sent på kvällen, för nattsmörgås på Carnegie Deli och sedan vidare till legendariska Hotell Carlyle, där vi lyssnade till en jazzpianist.

Fairmont Hotel, San Francisco, CA

Fairmont Hotel, San Francisco, CA
(GFDL or CC-BY-SA-3.0-2.5-2.0-1.0)

San Fransisco var vackert, vi bodde och hade våra möten på historiska Hotel Fairmont, högst uppe på Nob Hill. Det bästa och mest stimulerande var förstås att träffa alla dessa kvinnor med olika erfarenheter, bakgrund, vardagsupplevelser från olika delar av världen. Då bestämde jag att ”mina” Sweor ocksa måste få ta del av denna fantastiska upplevelse. Berget borde komma till Muhammed! De djärva Arizona Sweorna nappade genast på detta förslag och den internationella styrelsen likaså.

Våren 1991 blev hektisk, efter en jobbig planeringshöst. Jag hade börjat läsa spanska, men fick hoppa av. Med så få medlemmar fick ALLA hjälpa till med allt. Tack och lov hade en av våra medlemmar, Laila Smith, som jobbade på resebyrå, goda kontakter och vi fick gratis hjälp av en proffsplanerare, som tog hand om anmälningar, kontakt med hotell och andra praktiska detaljer. 120 Sweor anmälde sig, den som kom längst bortifrån kom från Tokyo. Under mötet var jag förstås upptagen av styrelsemöten hela dagarna, men visste att jag kunde lita på att allt skulle snurra perfekt med så många kunniga och hjälpsamma Sweor.

Några ”tidbits”:

Driving on 89A in Sedona

Driving on 89A in Sedona
(CC BY-SA 2.0)

Det som tog priset var nog vår ”buss på villovägar”.

För att spara pengar (jag var ständigt nervös att vi skulle gå back ekonomiskt, med många sömnlösa nätter och omräkningar på miniräknaren, ständigt till hands) hade vi hyrt en buss genom ”bekantas bekanta”. Bussen anIände i tid till hotellet för färd till Sedona med full last av förväntansfulla Sweor, men döm om passagerarnas förvåning när chauffören for iväg genom till synes slummiga kvarter! För att inte tala om ledarens, Britt-Marie Flynn, bestörtning, hon som VISSTE att det bar av åt rakt fel håll. Hijacking!? gick nog genom hjärnan. Allt redde dock upp sig. Chauffören hade fått en buss med tom tank, och måste åka till garaget i södra Phoenix och tanka. Det blev en lyckad utflykt ändå. Tack vare besparingen kunde vi överraska med att bjuda på en lyxig lunch, så alla var nöjda och fick ett äventyr att berätta om.

Man kunde ocksa anmäla sig till ridtur i öknen. Den leddes av min dotter Christina, fd hästägare, som kom hem från UCLA för att hjälpa till. Yngsta dottern Malin var också till städes för diverse behov. På programmet fanns möjlighet att ta en helikoptertur till Grand Canyon, ledd av vår, då som nu, mycket aktiva Mona Mellegård.

Rawhide signage

Rawhide signage
( CC BY 2.0 )

Avslutningen blev fenomenalt lyckad. De Sweor som inte deltog i styrelsemötet gav sig iväg på en spännande jeeptur i öknen (som det fanns mycket mer av på den tiden), alla fick en cowboyhatt och bandana nar de klev ombord. Färden slutade vid Rawhide, där vi ”slavar” tillstötte. Vi intog sedan en cowboymiddag, barbeque, vid öppen eld, under stjärnorna och bland kaktusar. lnte undra på att det blev en dundersucce! Min röst hade tagit slut vid det laget, och ovannämnda Mona fick träda in och ”tolka”. Men det var det värt! Efter vad jag har förstått av senare samtal med olika Sweor runtom i världen, som var närvarande, satte vi ribban högt för framtida möten. Spännande program är förstås viktigt, men värdinnorna är det som gör skillnaden mellan bra och fantastiskt.

Och, efter alla sömnlösa nätter, gick det det ändå mycket bra ihop, vilket hade en hel del att göra med att vi lyckats få tva Sverigebiljetter av SAS till vårt lotteri.

Jag hoppas alla ni som var med tycker som jag, att det var en fin upplevelse, med ett kamraderie som svetsade oss samman, om möjligt, ännu mer än tidigare. Jag skulle hemskt gärna ha velat vara med er och fira 20-års jubileet. I tankarna är jag där, det kan ni lita på!

VM kommittén 1991

VM kommittén 1991