Network Menu

Upplevelser i Grand Canyon

[Från SWEA Arizonas blad, hösten 1999]

Text: Karin Sammartino

Väckarklockan ringer. Jag är klarvaken med detsamma fast klockan bara är kvart över fyra på morgonen. Det är den 27:e april l999 och vi har väntat pa den här dagen i ett och ett halvt år! Vi skall hajka ner i Grand Canyon och bo på Phantom Ranch i tre nätter och sedan förhoppningsfullt ha krafter kvar att släpa oss upp också! Vi är en grupp på sju vänner, som planerat denna hajk ända sedan vi vandrade ner till Havasupai indianreservatet i april l997.

Efter många försök kom äntligen en av oss fram till Amfac och kunde boka logi och mat på Phantom Ranch plus plats för en stor duffelbag som skulle forslas ner på åsna. Vi samsades om den så att vi kunde ha med oss ombyte av kläder etc. När man beställer plats måste man också bestämma vilken middagsmat man vill ha — ett och ett halvt år i förväg!! Det finns tre val: stek, köttgryta eller vegetariskt, så vi valde en av varje för att göra det enkelt. Mat och logi och del I duffelbag kostade US $412 för två, och man måste betala så långt i förväg!

Natten innan bodde vi på Red Feather Lodge alldeles utanför Grand Canyon National Park, eftersom där finns en MacDonalds som öppnar klockan fem på morgonen — det enda ställe man kan äta frukost på så tidigt! Efter frukosten körde vi till Bright Angel Lodge där vi parkerade och tog bussen till South Kaibab Trail. Det var ett par minusgrader, så vi hade klätt oss i lager, väl medvetna om att vi skulle svettas innan dagen var över. Vi började vår hajk vid halv sju snåret, just som solen kom upp över horisonten. Vi njöt i stora drag när vi Iångsamt vandrade ner och fick se de skiftande färgerna, de fantastiska bergsformationerna och den ständigt omväxlande naturen. Man måste ju känna historiens vingslag när man betänker att dessa bergsformationer bildades för 300 miljoner år sedan!!!

Grand Canyon National Park: Ranger Guided Hike To Cedar Ridge

Grand Canyon National Park: Ranger Guided Hike To Cedar Ridge
( CC BY 2.0) )

Snart var vi nere vid Cedar Ridge, en platå med vackra cederträd. Där mötte vi de första vandrarna på väg upp — ett par jättekäcka fransyskor från Paris. De hade kampat och hajkat i tio dagar och bar all utrustning själva. Vi mötte också ett s.k. åsnetåg och när de passerar måste man stå åt sidan, för stigen är smal. Ledarna för åsnorna är jättesnygga cowboys, som tilltalar oss med ”ma’m” och ser ut som de alla spelar med i en vilda västern film. Längre ner, på Tonto Trail platån, finns toaletter och vi bestämde oss för tidig lunch där. Min man Tony tog fram toalettpapper ur sin ryggsäck och gick till herrsidan och jag till damsidan. När vi kom ut hade två ekorrar roffat åt sig Tony’s ostsmörgås ur den öppna ryggsäcken. De fick sig ett rejält skrovmål och Tony fick nöja sig med en ”power bar”.

Vi hade valt South Kaibab Trail som är kortare men betydligt brantare än Bright Angel Trail och det är just sträckan mellan Tonto Trail och Coloradofloden som verkligen frestar på knäna. Vi fick ta de tre kilometrarna långsamt. Nu hade det blivit riktigt varmt, lager efter lager av kläder skalades av och när vi kom ner till floden hade vi bara T-tröja och shorts på oss.

Det var en härlig känsla att se skylten ”Welcome to Phantom Ranch” och de fina, gamla stenbyggnaderna under de stora, gröna ”Cottonwood” träden vid Bright Angel Creek, som gör den lilla dalen till en härlig oas. Där finns ruiner från en Anazasi by som daterats till 1060, så vi är inte de första besökarna i detta paradis.

Phantom Ranch cabins

Phantom Ranch cabins
( CC BY 2.0 )

År 1922 byggdes de ursprungliga små stenhusen och halva lodgen ritade av Mary Colter (1869- 1958, arkitekt och designer). Sedan dess har flera ”bunkhouses” byggts och det var där vi skulle sova. De små mysiga stenhusen är reserverade för de gäster som kommer ner på åsnor och som antagligen betalar mer!!! Män och kvinnor bor separat och varje ”bunkhouse” kan härbärga 10 personer och har duschrum och toalett. Vi lade beslag på varsin ”bunk ” sen gick vi till lodgen för förfriskningar. Vi pratade med personalen, som bl.a. inkluderade en väldigt rar fransyska, vars man också arbetade där. De föreslog att vi nästa dag skulle hajka till ”Ribbon Falls”, en lätt hajk, visserligen 12 miles, dvs 18 kilometer, men stigen skulle vara över plan mark.

Till middag fick vi den välkända ”Phantom Ranch Stew”, köttgryta med grönsaker, sallad, majs och till efterrätt chokladtårta. Det blev tidigt till sängs och tur var det för klockan fem på morgonen bultades det på dörren. Första frukosten serverades kvart i sex för de gäster som skulle ut och vandra. Vi gav oss iväg till Ribbon Falls på en underbart vacker stig som hela vägen följer Bright Angel Creek och vi njöt av den storslagna naturen, vackra blommor, fjärilar och fåglar som kvittrade. Där nere på botten av dalen kan man verkligen känna sig som ett med naturen och tro sig vara hundratals mil från närmaste civilisation! Men så småningom kändes det som om de nio kilometrarna vore nio svenska mil!!! När vi kom närmare vattenfallet mötte vi ett par som talade om att man inte kunde ta genvägen genom floden p.g.a. för högt vatten. Så man måste klättra upp för en jättebrant backe och så ner igen och över en liten bro. Det var strået som bröt kamelens rygg! Vi hade så ont i knäna nu att vi inte visste om vi skulle klara oss till vattenfallet — och sedan var det ju nio kilometer att gå tillbaka. Tony sa hela tiden: ”Go ahead, save yourself! Jag skall sova här ute i natt och gå tillbaka imorgon!” Som tur var mötte vi ett par kampare och en av dem var sjuksköterska och hon bade en stor burk med Advil (värktabletter) som hon delade med sig av. Jag fick till sist Tony att ta ett par, så vi kunde släpa oss tillbaka till Phantom Ranch. Våra vänner som var i lite bättre form valde att äta den tidigare middagen, den vegetariska, men den visade sig vara mindre läcker. Vi som väntade fick stek, och vi blev naturligtvis beskyllda för att ha planerat alltihop.

Efteråt kollapsade vi i våra sängar, men rätt som det var blev det ett himla liv! Folk ropade och slog i vällingklockan. Vi tittade förvånat pa klockan. Halv ett på morgonen!! Det var eldsvåda i en av byggnaderna!! Det visade sig vara tvättstugan. Alla gäster fick hjälpa till med att langa vatten och efter en timma var elden släckt. Hela byggnaden var nerbrunnen och alla tvättmaskiner och torktumlare förstörda. Släckningsprocessen hade också påverkat avloppet som måste stå i en viss kemisk balans, så till att börja med kunde vi inte använda varken vatten eller avlopp. Detta innebar också att de inte kunde ta emot nya gäster en vecka framöver. Det var ju otroligt synd om de gäster som inte fick komma ner, många säkert efter att ha rest från jordens alla hörn och — som vi — otåligt väntat kanske ett och ett halvt år och så få höra, nej, ni får försöka igen någon annan gång! För oss blev det ju bättre. Efter att den dagens grupper givit sig av hade vi ju hela Phantom Ranch för oss själva. Det blev elva personer kvar, så till sista middagen kunde vi äta tredubbla portioner!

Så var det då fredag och den sista april!! Vi hade hört att det väntades snöstorm uppe på toppen! Vi fick lite regn på vägen men i stort sett var vädret perfekt. Vi gick upp Bright Angel Trail, tog god tid på oss. Vi stannade en timme vid Indian Gardens — där kvittrade massor av fåglar och en stor grupp rådjur betade bara några meter från oss. Man möter fler människor ju längre upp mot toppen man kommer. Efter de fridfulla dagarna på botten av Grand Canyon blev man nästan chockad att komma upp och se myllret av turister.

Det är synd att inte fler människor — av olika skäl — inte tar sig tid eller gör sig möda att uppleva Grand Canyon på ett djupare sätt, både ordagrant och i överförd betydelse!! Vårt gäng samlades alla igen till en trevlig middag, nöjda och glada över vår härliga hajk och tacksamma över att vi får bo i det vackra Arizona, som har så mycket att erbjuda!!!!

Hance Rapid Panorama, Grand Canyon National Park (CC-BY-2.0)

Hance Rapid Panorama, Grand Canyon National Park
(CC-BY-2.0)